Detta att väga sig är fullständigt onödigt. Som sagt, väger mig inte särskilt ofta. Vid min flytt i februari förra året packade jag inte upp vågen på några månader.

För några veckor sedan såg och kände jag att jag magen svällde upp som en ballong. Det är där 90% av allt sätter sig. Igår och idag har ballongen börjat försvinna och jag vägde mig därför av nyfikenhet. - 3,2 kg sedan i förrgår. Hur jag har fått bort ballongen? Har inte gjort något alls och inte ansträngt mig alls. Har ätit som vanligt (vilket även innebär vitt bröd, godis och alkohol) och inte tränat. Det känns meningslöst att jogga, cykla, gymma, mm, för när jag har några dagars träningsuppehåll och väljer att äta precis vad jag vill, så säger ballongen pssss och försvinner.

Ibland får man höra att godsaker "sätter sig direkt på magen/höften/rumpan". Detta har jag aldrig förstått. Kolhydraterna som vi äter omvandlas till glukos. Den höga koncentrationen av glukos i blodet triggar bukspottkörteln att utsöndra insulin som påverkar lever-, muskel-, och fettceller att öka sitt upptag av glukos, och det bildas ett förråd av glukos i form av glykogen (i musklerna och i levern) och triglycerol (i fettcellerna). När vi proppar i oss en massa kolhydrater prioriterar kroppen förbränningen av dem vilket leder till att fettförbränningen sjunker. Under tiden som kroppen är upptagen med att använda energin i kolhydraterna, hamnar nästan allt fett vi äter direkt i fettlagerna.

Det jag inte förstår är; varför skulle glukosen från potatis och havregryn sätte sig mer jämn fördelat jämfört om jag äter vingummi? Detta känns som högst genetiskt. Jag förstår att snabba kolhydrater höjer blodsockret mer och snabbare än långsamma kolhydrater gör, även om kolhydratmängden är densamma. Men. Jag vill inte gå ner i vikt och bli ett benrangel utan att mitt överskott ska omfördelas lite. När jag påpekat detta för någon har jag ibland fått höra: ät mindre godis. Det gjorde jag inte, utan drog ner på maten istället eftersom godis är alldeles för gott. Jag gick ner i vikt och blev ett benrangel. Att höra att jag såg anorektisk ut är inte smickrande. Jag har inte längre det psykologiska behovet av godis och äter inte lika mycket. Istället har jag ökat på mänden mat. Och ja, jag ser likadan ut som tidigare förutom några kilon extra. Att höra liknande  påstående (ät mindre godis) gör mig lika frustrerad som att höra "gör fler sit ups", för nej, sit ups ger inte heller platt mage. Det går inte att punktförbränna fett. Möjligtvis får man bättre hållning, men så länge du har fett på magen kommer inte magrutorna synas, oavsett hur vältränad magen är. Fettet måste bort genom fettförbränning (energi in-energi ut).

Det här med olika sorters fett kan jag ändå nästan förstå. Hittade en intressant artikel i SvD: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/fetare-mage-med-transfett_342540.svd

"Under sex år matades två olika grupper av hanapor med en vanlig västerländsk kost, som var avpassad för att täcka energibehovet utan att leda till ökad vikt. Båda grupperna fick drygt en tredjedel, 35 procent, av sin energi från fett. Men medan den grupp som fick åtta procent av sina kalorier från transfett ökade med 7,2 procent i vikt, så stannade viktökningen på 1,8 procent för den grupp som istället fick enkelomättat fett. Med hjälp av datortomografi kunde forskarna konstatera att den grupp som åt transfett lagrade 30 procent mer fett kring buken. "

Okej, transfett ger alltså äppelformad bukfetma, som dessutom är en riskfaktor för diabetes och hjärtsjukdomar.

Så långt är jag med.

Även stress kan ge bukfetma enligt en artikel i läkemedelvärlden: http://www.lakemedelsvarlden.se/nyheter/stress-kan-orsaka-fetma-1193

"Stresshormonet kortisol utsöndras av binjuren som en försvarsmekanism. Men lång negativ stress ”sliter ut systemet”, vilket leder till bukfetma och insulinresistens."

Men. Jag tror varken jag äter mycket transfetter eller är stressad. Jag väger ju det jag väger och vill som sagt inte gå ner i vikt, vill inte se ut som ett benrangel. Däremot vill jag inte att mitt fettöverskott ska lägga sig på magen. Enda lösningen är antagligen att bulka och deffa, vilket jag aldrig kommer lyckas med eller ens försöka mig på. Så fram tills jag lägger på mig 5 kg muskler med hjälp av min sporadiska träning och en massa protein, får jag klura vidare på detta. Beror det verkligen på kosten eller är det genetiskt? Detta är absolut inte stort problem för mig, snarare ett intressant problem och en intressant iakttagelse.

Detta blev skrivet i affekt, men jag tänker inte ge upp träning eller att oftast göra sunda matval än. Men snart vill jag börja se resultat av det. Inte motsatt effekt!

Hur är det möjligt?? Brukar inte väga mig så ofta, men de senaste dagarna har byxorna känts väldigt trånga och jag har sett att magen växt (nej, jag är inte gravid). Så av nyfikenhet vägde jag mig idag. 4,5 kg på 1,5 vecka! Har visserligen inte tränat så mycket eftersom jag har ont här och var, men förra veckan cyklade jag ändå 6 mil. Äter dessutom hälsosammare än någonsin. Har samma vikt nu som för 10 år sedan när jag åt flera kg godis i veckan och väldigt dåligt med mat. När jag sedan minskade till några kilo godis i veckan, stoppade in några riktiga måltider varje dag och började träna, stod vikten stadigt på 8 kg mindre. Åt jag inget godis på 2 dagar tappade jag 1 kg. Det var lätt att hålla vikten. Nu äter jag mindre godis och liknande än jag gjort på 15 år och mer och bättre mat. Kanske jag åtminstone mår bättre och är piggare nu jämfört med tidigare? Nepp, det vore en lögn att påstå. Ingen skillnad alls. Det som gör att jag mår bättre och eventuellt är piggare är att mitt psykiska mående är bättre och att jag inte längre känner träningskrav från mig själv.

Det gör mig inte längre så mycket att jag gått upp. För 10 år sedan hatade jag min spegelbild, nu har jag lärt mig att acceptera den. Jag bryr mig inte lika mycket. Jag hoppas ändå att kroppen hittar tillbaka till sin normala vikt så småningom, det brukar den göra även om det visserligen bara brukar handla om 1-2 kg. Tänker iaf inte anstränga mig för det, tvärtom. Varför ens försöka när jag redan försöker leva hyfsat hälsosamt (hyfsat för mig innebär bättre än tidigare)? Så istället för den planerade ugnsbakade havregrynsgröten till frukost tog jag mig en vanlig hederlig ljus smörgås med en kopp kaffe. Smakade finfint!

Har länge velat lämna blod, vill göra en insats. Ännu en gång är jag inte lämplig.

Försök 1: för lågt hb, låg strax under 120 g/l, om jag inte minns fel.

Försök 2: förberedde mig med järntabletter, men sköterskan tyckte jag hade för små blodkärl och ville inte sticka mig av rädsla att kärlen skulle perforeras.

Försök 3: av egen erfarenhet visste jag att mina kärl inte alls är för små och jag tar det på mitt eget ansvar om de perforeras. Kollade själv mitt hb för säkerhets skull innan jag gick dit. 78 g/l. Nähä, det var bara att lägga det på is igen.

Försök 4: kollade mitt hb förra veckan; 129 g/l. Såja. Bokade tid och allt var bra, men med blodtryck på 109/66 och puls på 39 fick jag gå hem igen. Har kollat min puls då och då på jobbet och legat runt 55, men då har jag i och för sig aldrig varit i vila. Hur ska jag höja pulsen då? Springa dit? Det är väl helt enkelt inte meningen att jag ska bli blodgivare.

Jag är inte så mycket för livsgurus, spirituella ledare och liknande. Ibland läser jag ändå det som kommer i min väg, spottar ut det jag inte vill ha och sväljer det jag gillar. Jag har fastnat för Deepak Chopra´s tankar om lycka och framgång. Deepak Chopra är läkare, författare och föreläsare inom alternativmedicin och ayurveda. Han har skrivit över 65 böcker om andlig hälsa, utveckling och filosofi. Nu har jag visserligen inte läst hans böcker, utan en intervju med honom i tidningen Wellness.

”Mitt intresse för lycka väcktes av min iakttagelse att lyckliga människor är friskare, har bättre relationer och är mer framgångsrika än olyckliga personer”. ”De flesta tror att de blir lyckliga om de är friska, har en bra relation och är framgångsrika, men i verkligheten är det tvärtom. Du måste börja med att känna dig lycklig för att uppnå dessa saker.”

”Oftast mår man dåligt över det som redan har hänt eller saker som man oroar sig över i framtiden. Om du frågar dig själv vad som är fel med just denna stund så är det oftast ingenting alls. Det handlar helt enkelt om att leva i nuet.”

Det är så sant. Vid flera tillfällen har jag och människor i min närhet sagt att ”om bara detta problem inte fanns”, ”när detta problem är löst” eller ”när jag lyckats uppnå detta” så kommer allt bli bättre. Men det blir inte bättre. Det är inte problemet i sig som är problemet, utan det ligger hos personen själv som inte kan se och känna lycka när tillvaron inte är så som man önskar att den är. Det är sällan som vår tillvaro är problemfri eller precis som vi vill att den ska vara. Genom att vara medveten om detta, leva i nuet och fokusera på det vi har och känna tacksamhet för det istället för att fokusera på det vi inte har eller på våra problem så tror jag att vi kan komma ett steg på vägen. Givetvis så finns det problem som kan förstöra vår lycka och det är inte sådana problem jag syftar på, utan på de problem som tar mer fokus och plats i våra i liv än de egentligen behöver. Det är också lättare sagt än gjort. Förut var jag sällan lycklig och att fokusera på det jag faktiskt hade istället för på mina problem hjälpte liksom inte. Mitt hjärta var tomt och jag hade tunga vikter runt kroppen som drog mig neråt.  

”Många tror att framgång handlar om att åstadkomma saker och tjäna mycket pengar, men egentligen handlar det om att ha roligt på vägen, skriver Deepak i boken ”7 laws of success”. Sträva inte efter att bli framgångsrik utan sträva istället efter att bli bäst någonting som du gillar, då kommer framgången att komma som en naturlig bieffekt. Kom också ihåg att riktig framgång är saker som god hälsa, energi, entusiasm inför livet, bra relationer, kreativ frihet, en känsla av välbefinnande och frid i sinnet.”

Word.

Nu har det varit alldels för dåligt med träning och för mycket mat och godis. Idag var det perfekta tillfället för en joggingtur. Fint väder, ledig hela dagen, städningen avklarad, gott om tid tills jag skulle träffa pappa och Sebastian, skog och naturområde bakom lägenheten med många slingor. Så det var liksom bara dags. Tyvärr blev det inte så mycket springandes ändå, hade håll innan jag ens tagit första springsteget. Det blev mer en promenad vilket egentligen inte gjorde så mycket. Att få röra sig, vara i skogen och rensa tankarna var behövligt. Speciellt efter de senaste dagarna som varit upp och ner. Att komma ut i skogen var ungefär som att trycka på ctrl-alt-delete och sedan fylla på med ny energi.

  Några blygsamma vitsippor.

Jag tänker helt enkelt för mycket. Tankarna snurrar jämt och ofta är det samma tankar som tar mest energi. Efter att ha tänkt och funderat på något 500 gånger ploppar det inte upp några nya perspektiv eller några nya infallsvinklar. Jag ältar och ältar, kommer inte vidare. Som Sebastian sa; det räcker att tänka varje tanke en gång. Nu är jag inte där riktigt än, men att ibland bara finnas till och lägga bort våra grubblerier för ett tag tror jag vi alla behöver göra.

Medans jag tittade ut över vattnet och studerade fåglarna insåg att jag är som en fågel. Ju mer buren krymper, desto mer flaxar jag. (Nu vet jag inte om fåglar gör det egentligen. Men i min inre bild gör de det)

Är oerhört tacksam för min familj o mina vänner som stöttar och bryr sig när jag behöver det. Som kravlöst ger mig kärlek och omtanke även när jag inte förtjänar det.

Ibland kan man känna att man vill att tiden bara ska stå stilla, kunna pausa livet för ett tag. Eller att allt ska snurra lite fortare. Rädsla inför framtiden och spänning inför framtiden. En önskan att stanna i nuet, i det som finns just idag, och en önskan att slippa leva i nuet. Ibland känner jag alltihop på samma gång. Kunna dra täcket över huvudet, blunda hårt och när jag öppnar ögonen ser jag tydligt min väg utstakad. En bred stig, med vackra blommor längs diket och med tydliga skyltar som visar vart jag ska gå. Men så fungerar inte livet och i ärlighetens namn vet jag inte om jag ens vill att det ska vara så. Det vore enkelt, ja. Men roligt och spännande? Nej.
Istället behöver vi nog välja fel stig några gånger. Välja stigar som visar sig inte vara en stig utan någon annans upptrampade spår eller försöka gena genom skogen och hamna ännu mer snett. Eller finns det ens en stig att följa? Kanske vi alla faktiskt måste bana vår egen väg genom skogen och trampa upp egna fotspår. Klättra över hinder, ta oss igenom snår, få grenar i ansiktet, snubbla över rötter. Vi måste resa oss, borsta av smutsen från knänen och bestämma oss för om vi envist vill fortsätta åt samma håll, eller välja ett annat håll. Alla snår har ett slut och alla uppförsbackar har en nerförsbacke. Så länge vi vandrar på jorden tar inte skogen slut utan vi är hela tiden på väg. Uppför och nerför.

Allt har sin tid.

Maten blev inte alls skojig eller intressant idag, men jämförelsevis ändå rätt nyttig: kokade ägg till frukost men hann inte äta hemma så det blev smörgås, kaffe och frukt på jobbet. Kyckling med fullkornsris och mungbönor till lunch. Hemma blev det mjölk med branflakes, fruktsallad med kesella (tips är att ha vaniljsocker i kesellan) och nötter.
Fantasin för matlagning finns, men för tillfället  inte lusten.

Vissa helt enkelt har det. Det där att kunna se vad som är snyggt och passar ihop. Vissa får det att se så enkelt och avslappnat ut. De måste helt enkelt ha något vi andra inte besitter. Som om de gick in i en klädhög och kom ut på andra sidan i perfektion utan minsta ansträngning. Eller plockar några plagg i affären, kombinerar det och får det att se fulländat ut. Eftersom jag inte kan inspireras av min fantasi får jag inspireras av skyltdockor, tidningar, bloggar och andra människor och helt enkelt lära mig vad som passar ihop.

Om man kan ha någon form av Asperger fast vad gäller det estetiska området, så har jag säkert det. En person med Asperger kan ha problem med att avläsa sociala signaler och kroppsspråk och kanske tolkar det som sägs i ett samtal på ett konkret och bokstavligt sätt har. Personen kanske inte ser sammanhanget och den övergripande meningen i till exempel en text, utan tar istället in detaljer och lär sig texten utantill utan att förstå själva innebörden. Det kan ta tid att lära in nya saker. Ofta kan man inte generalisera, det vill säga man kan inte använda sådant man lärt sig i nya situationer eller med nya personer. (Från 1177.se) Jag har svårt att läsa av vad gäller mode, se vad som är snyggt och passar ihop. Jag ser detaljen, varje plagg för sig, men inte övergripande hur det passar ihop. Om jag har fått hjälp med att kombinera några plagg kan jag inte kombinera det något annat. Det blir samma kombination varje gång. Begreppen att klä upp eller klä ned sig har jag lärt mig. Men inte så mycket mer än så, inte Hur man gör. Det tar helt enkelt tid för mig att lära mig och jag måste verkligen lära mig genom att titta, studera och härma lite. Men bara lite. För mig är det inte viktigt att ha en särskild stil, jag har nämligen ingen. Men jag vill känna att det är jag som klätt mig, inte någon annan. Problemet är bara att jag nämligen glömmer att titta vad andra har på sig, lägger liksom inte märke till det så mycket mer än vilken färg de har.

Jag är en budgetlover. Helst ska det vara halva reapriset, då känner jag dessutom att jag gjort ett riktigt bra fynd. Dock har jag alltför många gånger köpt något som är bara ok, men ändå prisvärt eftersom det är så billigt. Men när jag väl är hemma och ska ta på mig den där tröjan som var så billig så tycker jag inte att den är särskilt snygg och struntar i att den bara kostade 49,90. Den är inte snygg i alla fall. Det slutar med att jag inte vill använda den och trots att den var billig har jag kastat 49.90 i sjön. Hade jag då haft Det så hade jag enkelt kunnat lösa det genom att kombinera med något annat för att få en snygg look.

Det ska vara snyggt, men inte för snyggt utan lagom snyggt. Det ska dessutom gärna vara en personlig touch på det hela. Det ska helst också se avslappnat och naturligt ut, som att man bara slängt på sig något, inte stått i en timme och provat alla kombinationer och tycka att det inte blir bra i alla fall. Det ska vara modernt, vara inne. Men inte för inne, som om man inte har en egen personlig stil utan i osäkerhet tar på sig det som någon modeskapare bestämmer är snyggt just nu.

Om Hans Asperger fick ett syndrom uppkallat efter sig, så måste väl jag också kunna få det? Ibstedts syndrom?