Jim är lite av en periodare. När han bestämmer sig för att cykla till jobbet gör han det varje gång trots att han kan låna mitt busskort. Han ger järnet. Rätt vad det är bestämmer han sig för att börja styrketräna och tränar flera gånger i veckan. Han är motiverad och tycker det är jätteroligt. Efter någon månad får han ont någonstans och tvingas till att göra en paus. Tröttheten kommer och träningsmotivationen är som bortblåst.

Efter att han tränat på gymmet förra veckan och kände sig helt orkeslös gick det upp ett ljus; hans dåliga matvanor ger honom ingen energi. Bingo. Två mål mat/dag bestående av mycket korv med bröd, musli och filmjölk håller inte i längden om man vill ha resultat av träningen.

Denna gången tar han det dock ett steg längre. Han har rynkat på näsan åt min mat utan att veta vad det är för något. Ordet Nyttigt har varit nog. Jag var tvungen att fråga flera gånger vad han sa igår för jag trodde inte mina öron; "Jag äter vad som helst bara det är smalmat. Alltså fettfri mat. Inget godis, socker, pizza, gräddsåser och sånt. Jag vill prova en månad, vad kan hända?"

Nu behöver ju Jim äta mer kalorier snarare än färre, men det viktiga för honom är att det är bra kalorier med högt näringsinnehåll och inte processad mat eller en massa spannmål i form av flingor och musli. Han läser "Mens Fitness", kollar recept, har börjat äta frukost och är beredd på att äta min mat, grönsaker och fullkornsris. Kul, älskling, nu gör vi det här ihop! :)

Det gäller att smida medans järnet är varmt så idag jag ställde klockan för att göra matvåfflor innan han åkte till jobbet. Han insåg att smaklökarna behöver vänja sig vid mindre socker i maten och frågade hur många smörgåsar våfflorna motsvarade kalorimässigt. För visst är det så. Vi är så vana vid mycket socker och salt i maten att smaklökarna behöver vänja sig och lära om.

Vem är du och vart har du gjort av Jim?!  

Jag vet att jag ibland stirrar som ett fån och tar 1000 foton på dig, men du är så fin att jag inte kan låta bli. Varje bild är fylld med minnen. Är beroende av dig, varje minut utan dig är jobbig.    

Detta att väga sig är fullständigt onödigt. Som sagt, väger mig inte särskilt ofta. Vid min flytt i februari förra året packade jag inte upp vågen på några månader.

För några veckor sedan såg och kände jag att jag magen svällde upp som en ballong. Det är där 90% av allt sätter sig. Igår och idag har ballongen börjat försvinna och jag vägde mig därför av nyfikenhet. - 3,2 kg sedan i förrgår. Hur jag har fått bort ballongen? Har inte gjort något alls och inte ansträngt mig alls. Har ätit som vanligt (vilket även innebär vitt bröd, godis och alkohol) och inte tränat. Det känns meningslöst att jogga, cykla, gymma, mm, för när jag har några dagars träningsuppehåll och väljer att äta precis vad jag vill, så säger ballongen pssss och försvinner.

Ibland får man höra att godsaker "sätter sig direkt på magen/höften/rumpan". Detta har jag aldrig förstått. Kolhydraterna som vi äter omvandlas till glukos. Den höga koncentrationen av glukos i blodet triggar bukspottkörteln att utsöndra insulin som påverkar lever-, muskel-, och fettceller att öka sitt upptag av glukos, och det bildas ett förråd av glukos i form av glykogen (i musklerna och i levern) och triglycerol (i fettcellerna). När vi proppar i oss en massa kolhydrater prioriterar kroppen förbränningen av dem vilket leder till att fettförbränningen sjunker. Under tiden som kroppen är upptagen med att använda energin i kolhydraterna, hamnar nästan allt fett vi äter direkt i fettlagerna.

Det jag inte förstår är; varför skulle glukosen från potatis och havregryn sätte sig mer jämn fördelat jämfört om jag äter vingummi? Detta känns som högst genetiskt. Jag förstår att snabba kolhydrater höjer blodsockret mer och snabbare än långsamma kolhydrater gör, även om kolhydratmängden är densamma. Men. Jag vill inte gå ner i vikt och bli ett benrangel utan att mitt överskott ska omfördelas lite. När jag påpekat detta för någon har jag ibland fått höra: ät mindre godis. Det gjorde jag inte, utan drog ner på maten istället eftersom godis är alldeles för gott. Jag gick ner i vikt och blev ett benrangel. Att höra att jag såg anorektisk ut är inte smickrande. Jag har inte längre det psykologiska behovet av godis och äter inte lika mycket. Istället har jag ökat på mänden mat. Och ja, jag ser likadan ut som tidigare förutom några kilon extra. Att höra liknande  påstående (ät mindre godis) gör mig lika frustrerad som att höra "gör fler sit ups", för nej, sit ups ger inte heller platt mage. Det går inte att punktförbränna fett. Möjligtvis får man bättre hållning, men så länge du har fett på magen kommer inte magrutorna synas, oavsett hur vältränad magen är. Fettet måste bort genom fettförbränning (energi in-energi ut).

Det här med olika sorters fett kan jag ändå nästan förstå. Hittade en intressant artikel i SvD: http://www.svd.se/nyheter/inrikes/fetare-mage-med-transfett_342540.svd

"Under sex år matades två olika grupper av hanapor med en vanlig västerländsk kost, som var avpassad för att täcka energibehovet utan att leda till ökad vikt. Båda grupperna fick drygt en tredjedel, 35 procent, av sin energi från fett. Men medan den grupp som fick åtta procent av sina kalorier från transfett ökade med 7,2 procent i vikt, så stannade viktökningen på 1,8 procent för den grupp som istället fick enkelomättat fett. Med hjälp av datortomografi kunde forskarna konstatera att den grupp som åt transfett lagrade 30 procent mer fett kring buken. "

Okej, transfett ger alltså äppelformad bukfetma, som dessutom är en riskfaktor för diabetes och hjärtsjukdomar.

Så långt är jag med.

Även stress kan ge bukfetma enligt en artikel i läkemedelvärlden: http://www.lakemedelsvarlden.se/nyheter/stress-kan-orsaka-fetma-1193

"Stresshormonet kortisol utsöndras av binjuren som en försvarsmekanism. Men lång negativ stress ”sliter ut systemet”, vilket leder till bukfetma och insulinresistens."

Men. Jag tror varken jag äter mycket transfetter eller är stressad. Jag väger ju det jag väger och vill som sagt inte gå ner i vikt, vill inte se ut som ett benrangel. Däremot vill jag inte att mitt fettöverskott ska lägga sig på magen. Enda lösningen är antagligen att bulka och deffa, vilket jag aldrig kommer lyckas med eller ens försöka mig på. Så fram tills jag lägger på mig 5 kg muskler med hjälp av min sporadiska träning och en massa protein, får jag klura vidare på detta. Beror det verkligen på kosten eller är det genetiskt? Detta är absolut inte stort problem för mig, snarare ett intressant problem och en intressant iakttagelse.

Detta blev skrivet i affekt, men jag tänker inte ge upp träning eller att oftast göra sunda matval än. Men snart vill jag börja se resultat av det. Inte motsatt effekt!

Hur är det möjligt?? Brukar inte väga mig så ofta, men de senaste dagarna har byxorna känts väldigt trånga och jag har sett att magen växt (nej, jag är inte gravid). Så av nyfikenhet vägde jag mig idag. 4,5 kg på 1,5 vecka! Har visserligen inte tränat så mycket eftersom jag har ont här och var, men förra veckan cyklade jag ändå 6 mil. Äter dessutom hälsosammare än någonsin. Har samma vikt nu som för 10 år sedan när jag åt flera kg godis i veckan och väldigt dåligt med mat. När jag sedan minskade till några kilo godis i veckan, stoppade in några riktiga måltider varje dag och började träna, stod vikten stadigt på 8 kg mindre. Åt jag inget godis på 2 dagar tappade jag 1 kg. Det var lätt att hålla vikten. Nu äter jag mindre godis och liknande än jag gjort på 15 år och mer och bättre mat. Kanske jag åtminstone mår bättre och är piggare nu jämfört med tidigare? Nepp, det vore en lögn att påstå. Ingen skillnad alls. Det som gör att jag mår bättre och eventuellt är piggare är att mitt psykiska mående är bättre och att jag inte längre känner träningskrav från mig själv.

Det gör mig inte längre så mycket att jag gått upp. För 10 år sedan hatade jag min spegelbild, nu har jag lärt mig att acceptera den. Jag bryr mig inte lika mycket. Jag hoppas ändå att kroppen hittar tillbaka till sin normala vikt så småningom, det brukar den göra även om det visserligen bara brukar handla om 1-2 kg. Tänker iaf inte anstränga mig för det, tvärtom. Varför ens försöka när jag redan försöker leva hyfsat hälsosamt (hyfsat för mig innebär bättre än tidigare)? Så istället för den planerade ugnsbakade havregrynsgröten till frukost tog jag mig en vanlig hederlig ljus smörgås med en kopp kaffe. Smakade finfint!

Har länge velat lämna blod, vill göra en insats. Ännu en gång är jag inte lämplig.

Försök 1: för lågt hb, låg strax under 120 g/l, om jag inte minns fel.

Försök 2: förberedde mig med järntabletter, men sköterskan tyckte jag hade för små blodkärl och ville inte sticka mig av rädsla att kärlen skulle perforeras.

Försök 3: av egen erfarenhet visste jag att mina kärl inte alls är för små och jag tar det på mitt eget ansvar om de perforeras. Kollade själv mitt hb för säkerhets skull innan jag gick dit. 78 g/l. Nähä, det var bara att lägga det på is igen.

Försök 4: kollade mitt hb förra veckan; 129 g/l. Såja. Bokade tid och allt var bra, men med blodtryck på 109/66 och puls på 39 fick jag gå hem igen. Har kollat min puls då och då på jobbet och legat runt 55, men då har jag i och för sig aldrig varit i vila. Hur ska jag höja pulsen då? Springa dit? Det är väl helt enkelt inte meningen att jag ska bli blodgivare.

Igår gick äktenskapsskillnaden igenom. Tiden går så fort och livet är så föränderligt.  Även vi förändras under hela livet. Vi utvecklas, mognar, gör nya misstag, lär oss av våra misstag och gör ändå om en del av dem igen. Ändå är en del saker såsom de alltid har varit. Om några dagar fyller jag ytterligare ett år närmare 30, men ibland känner jag mig fortfarande som den lilla flickan på en röd trehjuling. Eller vinglandes på min tvåhjuling, susandes fram i svängen och rakt ner med hakan i asfalten (det är nog ingen som missat mitt ärr på hakan).

Livet blir sällan som man tänkt sig. Men lika bra är väl det. Hur intressant och spännande vore det om det aldrig innehöll några överraskningar, varken bra eller dåliga? Det vore supertråkigt om allt blev som jag ville, då skulle jag missa så mycket som jag aldrig vetat om finns. Jag skulle aldrig få uppleva, känna, eller få möjlighet att ta del av mycket som livet har att erbjuda. Jag är tacksam för alla nära och kära som tar mig ut på nya vägar, som får mig att stanna upp och se det hela från en annan vinkel. Det finns så många intressanta människor som kan visa en annan sida av livet. Att få erfara sånt man aldrig har väntat sig tror jag leder till att vi blir ödmjukare inför både livet och inför varandra. Det mesta är varken självklart, svart eller vitt.

   Heraklit (ca 500 f.Kr)

Jag har hittat mig själv och jag hoppas att Heraklit gjorde detsamma. Men det slutade inte där för mig. När jag hittat mig själv igen fick jag hjälp att upptäcka nya sidor hos mig själv som jag inte ens visste att jag hade. Tack älskling!

Delar med mig av några fler passande ordspråk:

  Elmer Diktonius (1896-1961)

Några bilder på hur det ser ut hemma på Bangatan innan det blir flytt till Göteborg. Det är bara halvfärdigt och alla tavlor, speglar etc har inte ens kommit upp. Men har man turen att få en lägenhet i Göteborg efter någon vecka på Boplats så är det bara till att tacka Ja direkt.

För övrigt är lägenheten till SALU. Det går även bra att hyra den i andra hand.

Sovrummet innan och efter renovering:

Övriga lägenheten, där den enda förändring jag har gjort är att måla hallen vit. Planen var att tapetsera om köket och måla luckorna, samt att lägga nytt golv i köket och i hallen.